Arkitektur kan njutas på flera sätt. Jag är tacksam mot de personer som satt ord på den känsla som kan förnimmas men inte alltid uppfattas.

Det mest påtagliga är ofta rummet och ljuset men komplexiteten hos det man tar in genom sina olika sinnen, syn och hörsel, upplevelsen av känslan i det vi berör av material tillsammans med minnen av andra byggnader vi besökt är svår att beskriva. Rolf Wohlin tecknar i sina essäer bilder av rummet som psykologiskt fenomen likaväl som filosofiskt. Som exempel återger jag några rader från boken “Rum tar tid”, Arkitektur förlag.

“Anländer man till Florens på den värdigaste av alla vägar, så stiger man av tåget vid något som måste betraktas som en av funktionalismens förebilder, Stazione Centrale av Luigi Nervi från 1935. Jag hamnar alltså mitt i det som jag alltid är på flykt undan. Å andra sidan kan det vara lika stor skillnad på funkis och funkis, som mellan arkitekter och linjalritare. På Stazione Centrale är det onekligen stor skillnad, även om det är samma sanna objektiva ordning som jag  tvångsmatats med i snart fem hundra år nu. För det är ju härifrån renässansen, från Brunelleschi och perspektivtvånget som funkisidealet leder sitt ursprung.

Men inte förrän jag står på piazzan utanför stationen, väntar på taxi och ser Florens på ryggen eftersom hon vänder ansiktet nedåt floden, infinner sig den där känslan av att ha bytt upp sig en dimension, den där känslan av att ha fått in inteckning i en plats på planeten där det oändliga kulturarvet erhållit andrum.” / Juli 2013